miss ey N' miss yo

Ganska säker på att svaret är ja. För det är tyvärr så de ser ut idag. det är hemskt. det är fruktansvärt. men faktiskt vanligare än vad många tror. vad gör man åt de då? jo de allra flesta döljer de och de stör mig att så många kopplar ätstörningar/självsvält till att sitta på toan o spy, bara för att man inte äter behöver man inte ha anorexia.

Jag led av ätstörningar från att jag slutade 9:an tills slutet på 1:a året på gymnasiet, jag vet hur det funkar. Det är ganska kämpigt, att ständigt titta vad mamma lägger i vagnen i affären, att känna press på sin kropp, att hela tiden få megaångest för de man just proppat i sig samtidigt som man vill klara av skolan o vara ärlig mot vännerna & familjen. Inget man vill in i, men de gör man inte frivilligt. tankarna kan ta över, så är de!

En liten text ur min dagbok jag skrev då:

"Ska fortsätta läsa bantartips på Internet, foretsätta äta frukt ist för godis, fortsätta sitta på toan o gråta, fortsätta ha ångest, fortsätta att gå i mjukisbyxor, fortsätta att ljuga, fortsätta att kämpa för att bli mager,"

Det skär att läsa den nu efteråt...
Jag är så tacksam att det inte blev värre med mig, jag var 13 kilo smalare än vad jag är nu, vilket är ganska mycket för jag är inte tjock idag, men jag var aldrig sådär supersmal.

Min familj och min kompis Frida ska ha all kärlek.

Du bevakade mig hela tiden, så fort du märkte minsta lilla, så fanns du där och ställde upp, varje liten mening jag skrivit på msn, bilddagboken lade du märke till och frågade hur jag mådde. Du är min bästa vän Frida.

till alla som tycker att "det är väl förfan bara att börja äta" , släng er i väggen.

Såhär såg jag ut en gång i tiden, inte så snyggt.



/jennifer